om skämt och sånt
När man skriver sådant som inte ska ligga i garderoben forever more, är det vissa saker man måste tänka på. Den viktigaste är att tryckfrihet och åsiktsfrihet inte gäller. Nu blir man ju sällan straffad för det man skriver, men folk tycker mest att man är en odräglig idiot om man fritt utövar ordet på något vis som inte skulle vara helt politiskt korrekt, och det är inte alltid till ens fördel. Med andra ord är det ytterst tabubelagt att säga det man egentligen vill.
Värst är det med skämt, för hur många gånger man än påpekar att något är ett skämt finns det alltid folk som tycker att man inte borde skämta om det för att folk kan ta åt sig.
I Sverige får man skämta om ganska mycket, men aldrig om
a) invandrare
b) kvinnor
c) några andra grupper som skulle kunna ses som underlägsna i ett sånt sammanhang
Det är alltså fritt fram att skämta om vita, medelålders män. Men hur kul är det nu då?
Bara en parantes, sådär. Jag är hemma på lunch. Igen.
Karlsson. Sluta skriva så klokt. Inte för att jag inte gillar att, men jag känner mig så dum och oerfaren av det svenska språket när jag läser det du skriver. Du är faktiskt bara femton, duvet. Du har en rätt till att skriva lite korkat och otänkt. Jag gillar dig ! & glöm inte att ringa mig när du kommer hem <3
Chyt. Jag tänker inte direkt "nu ska jag skriva något jävligt smart och erfaret", det bara kommer. Och det är långt ifrån alltid det låter klokt ... faktiskt så är det ganska sällan.
Jag gillar dig också, du är ju favvis! :)
Enligt mig får man givetvis skämta om allting, men man måste vara väldigt noga med i vilket sammanhang man skämtar. Man skämtar inte om förintelsen när man besöker Auschwitz, däremot får man göra det hemma vid köksbordet, exempelvis.
Men samtidigt kan jag tycka att det är lite dumt att skämta om utsatta grupper över huvud taget. Vad ger det? Meningen med satir är ju att man ska slå uppåt, inte att sparka på dem som redan ligger ned.
