Igår bowlade jag. Igår vann jag på bowling för första gången i mitt liv. Det är nog första gången jag vinner i en sport över huvud taget. Jag är ju ganska så haj på dans och sånt, men jag motsätter mig lite att tävla i det eftersom det är en bedömningssport, och jag trivs inte när jag blir bedömd av människor och tvingas prestera i någonting som jag älskar att göra - för att det är, just det, kul. (Det har gått bra för oss, jag känner bara såhär ändå).
Det är väl jag och idrotten. Jag tycker om fysisk ansträngning när jag får ägna mig åt den i lugn och ro, och känna att jag gör det för min egen skull. Ta bara alla fotbollsspelare här i trakten. I min ålder spelar man inte enbart för att det är kul längre. Nu börjar det märkas vilka som är  lite bättre än de andra. Vi har en ganska stor (tror jag?) fotbollscup som pågår här just nu. Och vad gäller spelarna i min ålder hör jag tre namn hela tiden. Tre. Vad hände med resten av laget? Är man femton år, är inte idrott på skoj längre. Då ska man vara bra på det. Annars lyfter folk på ögonbrynen och undrar varför i hela fridens namn man sysslar med en idrott man inte är bäst - eller i alla fall ovanligt bra - i.

Äh. Jag vet inte vad det här var för något jäkla debattinlägg. Men i alla fall. Är du inte bäst, syns du inte. Syns du inte, finns du inte. Det är lite tråkigt med alla dessa stressmoment.