Jag har tänkt på en sak. Jag äger inga påklistrade ytor. Jag har inga murar, längre, dom föll för längesen. Jag har redan erkänt allt. På bloggen, i verkligheten eller på de där hittils åttahundratjugosju sidorna som ligger under strumporna och bh-inläggen i min garderob. För mig själv, för mina vänner eller bara dumpade rakt ut i etern.
Hur känns då detta att erkänna för sig själv, och i stort sett alla på jorden som skulle tänkas vilja läsa det? Jo. Det känns bra. Jag har inget att tänka på. Inget att avslöja som inte redan är erkänt på ett eller annat vis.

Stora tankar 19:25. Inlägget blir publicerat en timme senare. Shit happens.
Jag överlevde ännu en tisdag. Nu sitter jag med gitarren, och kan knappt släppa den i ens två sekunder. Vi har jävligt bra ackustik i vårt kök, måste jag säga. Allt klingar så väldigt storartat här. Kom Änglar har sällan låtit bättre ur min mun.