Jag hoppas att ni vet hur det känns när man upptäcker något musikaliskt klockrent. Något som får en att undra vad fan man sysslade med innan man hörde det man nu blir introducerad till. Det har hänt mig ett fåtal gånger, sist denna hösten. Och därför är jag just nu helt såld på Elvis Costello. Det är helt sjukt, jag menar, vinylen jag hörde är från 1979. Det är trettio år gammalt och får mig att bokstavligt snubbla ut ur vardagsrummet för att det är så bra.
Sedan den kvällen har jag spelat den vinylen ungefär tusen gånger. Min familj kräks antagligen nästa gång jag nämner Elvis Costello and The Attractions. Men min vinter fick en hel ny dimension. En Armed Forces-dimension.
Elvis Costello i sin tidiga karriär är ett popgeni allra minst i klass med Morrissey och killarna i Abba. Men det var inte det viktiga här. Det viktiga var känslan. Känslan av fysisk obalans orsakad av trettio år gammal musik. Sen behöver inte musiken vara trettio år gammal. Den behöver inte uppfylla något kriterie alls, faktiskt. Den behöver bara orsaka smärre kaos bland dina medvetna sinnen och fungera som ett wake up call - en nyans till.
Som att få en sockerdricka vänd upp och ner över sig. Som att bli körd i mixern. Som att lägga en cd-skiva i micron och köra på full effekt. Det händer inte ofta men när det händer, händer det på riktigt.

Somliga artister förtjänar ett pris för den där sockerdrickan. I mitt fall är det typ tre stycken, och det är ju tråkigt att den senaste, ovannämnda, är typ 55 och redan -79 såg ut som en obotlig tönt med slickat hår, kavajslag och gigantiska glasögon. Men det kan inte hjälpas. Och det spelar väl egentligen inte så stor roll, heller. För den där glasögonormen fick mig att snubbla över mig själv och plötsligt upptäcka det vackra med att gå till skolan en tisdagsmorgon i januari. Då vore det ju ganska befängt att klaga.