Okej, jag kommer hata detta inlägget sen. Jag gillar inte när folk har 13-årings-crushes på Håkan Hellström. Jag tycker det är läskigt med skrikande och gråtande tjejer framför en scen över huvud taget (det skulle skada min image, även om jag själv var den tjejen när jag var tretton). Jag älskar musik, men det är en förbrukningsvara och jag håller mig helst distansierad, även om själva musiken både berör och påverkar mig. Men detta alltså... för mig är detta minnen, lycka, sorg och verklig musikalisk storhet. På en gång.

Om vi glömmer Hellström, så har jag haft två bra första dagar på mitt nya år. Tänker börja den tredje med att inviga utomhusjoggingsäsongen (7 juni, hrm, men nu glömmer vi hopprepet) och äta brunch - jag älskar det ordet - och kolla på Sweeny Todd med Carolina. Carolina är min personliga prozac.