Ingen usb ännu. Alltid är det nåt krabb (det där lät väldigt butter-gubbe-med-pistol-i-svartvit-film, ehe). "Ehe" är mitt nuvarande favorituttryck. Jag tycker egentligen inte om att fastna på att säga en sak. Jag får panik, känner mig av någon outgrundlig anledning helt låst och försöker genast bryta detta nya förvirrande mönster i mitt liv. Det finns en jättejättemysig bok som heter The curious incident with the dog in the night time som handlar om en kille som har aspergers. Han lägger sig ner och skriker om han inte har en fullgod plan över hela sin dag och människorna i den. Jag är nog en anti-aspergerpersonlighet. Jag får lust att lägga mig ner och skrika när jag vet vad jag ska göra, och jag kan inte säga vissa saker under en lång tid för jag tycker inte om vanor. Det låter helt sjukt märker jag nu, men ibland är det rätt bra. Jag skulle tillexempel inte börja bita på naglarna, och om jag kom på mig själv med att göra det nån gång, skulle jag sluta direkt. Det är ju fräscht att veta.