Jag hoppas att ni vet hur det känns när man upptäcker något musikaliskt klockrent. Något som får en att undra vad fan man sysslade med innan man hörde det man nu blir introducerad till. Det har hänt mig ett fåtal gånger, sist denna hösten. Och därför är jag just nu helt såld på Elvis Costello. Det är helt sjukt, jag menar, vinylen jag hörde är från 1979. Det är trettio år gammalt och får mig att bokstavligt snubbla ut ur vardagsrummet för att det är så bra.
Sedan den kvällen har jag spelat den vinylen ungefär tusen gånger. Min familj kräks antagligen nästa gång jag nämner Elvis Costello and The Attractions. Men min vinter fick en hel ny dimension. En Armed Forces-dimension.
Elvis Costello i sin tidiga karriär är ett popgeni allra minst i klass med Morrissey och killarna i Abba. Men det var inte det viktiga här. Det viktiga var känslan. Känslan av fysisk obalans orsakad av trettio år gammal musik. Sen behöver inte musiken vara trettio år gammal. Den behöver inte uppfylla något kriterie alls, faktiskt. Den behöver bara orsaka smärre kaos bland dina medvetna sinnen och fungera som ett wake up call - en nyans till.
Som att få en sockerdricka vänd upp och ner över sig. Som att bli körd i mixern. Som att lägga en cd-skiva i micron och köra på full effekt. Det händer inte ofta men när det händer, händer det på riktigt.

Somliga artister förtjänar ett pris för den där sockerdrickan. I mitt fall är det typ tre stycken, och det är ju tråkigt att den senaste, ovannämnda, är typ 55 och redan -79 såg ut som en obotlig tönt med slickat hår, kavajslag och gigantiska glasögon. Men det kan inte hjälpas. Och det spelar väl egentligen inte så stor roll, heller. För den där glasögonormen fick mig att snubbla över mig själv och plötsligt upptäcka det vackra med att gå till skolan en tisdagsmorgon i januari. Då vore det ju ganska befängt att klaga.

Hela förmiddagen ägnade jag åt två låtar. Klassiker som nog inte ens går att lyssna slut på. Popsicles Hey Princess och Not Forever. Ni kan försöka, ni med. Släng en förmiddag och förvånas ni också.

A Camps nya, hörrni ... blir det bra eller what's going on? Jag har inte en susning faktiskt. Jag skulle mest bara vilja ha Ninas röst. Okejdå. God natt, au revoir och imorgon är det jullov!

Jag hade glömt en sak. Belle & Sebastian är i princip det enda jag lyssnar på under december månad, förutom de jullåtar man blir tvungen till. Jag har ingen förklaring till varför det är såhär, men jag vet att det passar mig ganska så utmärkt faktiskt. Det var mest det. Nu ska jag rusa ner till stationen, en viss Ida kommer visst!

I helgen vill jag att ni lyssnar på en låt. Den heter Helgen v. 48 och känns ju ganska så passande just denna helg ... Med Bob Hund, mes amis!
Egentligen borde jag väl säga åt er att lyssna på deras nya istället ... för det är faktiskt precis bara sådär lagom gubbigt, skånskt och härligt som det alltid har varit. Men det kan ni faktiskt ta nästa helg istället.

♥ Neutral Milk Hotel - In the Aeroplane over the Sea

Det berättas att jag var ett Neutral Milk Hotel-fan redan vid fyra års ålder. Jag minns det faktiskt själv. Jag satt vid vedkorgen bredvid kakelugnen och diggade i min tystnad. Det är inte konstigt att jag blivit den jag blivit vad gäller musiksmak och så.

♥ Nordpolen - Reglerna har Ändrats

Som ett discopounding Broder Daniel på svenska. Om det går, så är det Nordpolen. Fast tråkigt att dra en massa liknelser. Nordpolen är Nordpolen, och det är bra!

♥ Detektivbyrån - Sista Tryckaren
Detektivbyrån har släppt nytt, jag tackar och bockar och bugar och känner att detta blir soundtracket till resten av mitt liv, eller åtminstone till resten av tvåtusenåtta. Sista Tryckaren är låten man spelar när löven är både bruna och gröna och man går hem från skolan och funderar på mindre existentiella frågor, som tillexempel vad dagens tevetablå har att bjuda på. Sista Tryckaren är precis så vemodig, trevande och fantastiskt storartad på det lilla viset som den sista tryckaren ska vara.

Nu ska jag gå härifrån innan det låter som att jag försöker bygga upp en roman kring en poplåt.

♥ Something Corporate - Konstantine
För att säga som dom coola människorna säger, you know you like it. Jag vet i alla fall att jag gillar det. Och att den kommer spelas flitigt på pianot här hemma. Youtubs how-to-play-filmer i mitt hjärta.

Jag ska snart packa ihop mig och åka och dansa. E ringde nyss, haha, nu blir det dubbel vill jag lova. Ohyes.

Förlåt. Jag ljög innan. Det finns en låt som hjälper. Den heter Sorrow. Broder Daniel for the rescue. Som alltid. Som hela-jävla-fucking-alltid.

Åt helvete med Moto Boy. Åt helvete med allt som kallas tonårsmusik nuförtiden över huvud taget. Det funkar inte. Det hjälper inte.

Vi hade väldigt snälla inneboende. Sugar Cubes och
Dexy's på en gång, nästan så att man vart lite rörd! :)

♥ Moto Boy - Young Love

Moto boy, ja. Som jag förövrigt tänkte se idag. Tillsammans med Marcus Krunegård, CK, Elf Power och Boys Noize (!) blir det nog en ganska bra dag. Festival var ordet, ja!

Kvällen vigs åt gammal skön pop/rock med The Cure, The Smiths, Orange juice, Joy Division och Morrissey. Höjde modfaktorn med The Jam också. Att den där gamla skiten kan låta så bra, liksom? Schükt!

Så. Om ni vill fixa en annars medioker kväll vet ni ju vad ni ska göra nu då! Knock yourselves out, liksom.

Ni har inte, på något mirakulöst vis, missat Kristian Anttilas nya va? Nej, nej, så bra då. Fint. Då var det inget mer!

Minns ni att jag tipsade er om ett band vid namn The Ting Tings för ett tag sedan? Och kommer ni ihåg att jag bad er komma ihåg var ni hörde det först? Well, nu hörde jag nyss dom på MTV.
That's not my name.