Jag fryser. Skakar. Det är hur kallt som helst, typ som någonstans i norra Europa. Nästan som att man vore i Sverige.
Fan vad rolig jag är. Brilliant. Idag har jag haft två lektioner, piano, och sprungit en runda. Det var skönt, det regnade över hela mig och jag blev inte ens trött. Såhär efteråt känner jag dock att det kanske inte var så jättesmart ändå, hade redan träningsvärk sedan dansen igår, och det blev ju knappast bättre nu ... Men det ger vi.

Pappa har lovat att elda i kakelugnen och då är det höst! I och för sig började han med det redan i mitten av augusti, men i alla fall. Höstkänsla är det. Jag gillar det. En vecka till, eller så. Sen lackar jag. It's gonna be a long, cold winter.

Jag. är. så. kaffesugen! Jag har gått omkring hela eftermiddagen och funderat på vad tusan det var jag var så himla sugen på. Jag gick igenom alla mina vanliga cravings i tankarna, men nej, jag ville varken ha marabou, mint- och kaffepolly, äpple eller all bran. Detta låter ju alldeles fantastiskt märkvärdigt kom jag på nu, att vara sugen på något speciellt men inte veta vad, men så var det i alla fall. När jag kom innanför dörren hemma slog det mig. Det är ju kaffe jag vill ha!

Nu sitter jag alltså och väntar på att kaffet ska koka klart där ute. Sen ska det marsch pannkakas, för det nalkas dans i afton, vilket jag kanske redan sagt. Hursomhelst. Kaffe!

Någon borde förklara för såna som skriver läroböcker att det pedagogiska syftet med bilder är förgäves om man inte ser vad bilderna föreställer. Amanda och jag hade det besvärligt när vi försökte tyda en oformlig klump på en sida i kapitlet om energiförvandlingar. Amys resonemang gick ungefär såhär: "Alltså ... det är helt enkelt en klump. Fast det ser lite ut som en bil ... Men vänta nu ... är det inte ett strykjärn?!"

Idag har vi fått våra skolkataloger. Jag är ungefär lika nöjd som vanligt ... huhu.

Just nu ser inget här ut som det ska. Jag håller på att ändra. Och det kan ta sin lilla tid.
Please be patient.

Jag har ungefär tre minuter på mig att slänga ihop nånting innan jag måste packa ihop mitt liv och åka till nästa place. Någonstans emellan placen hade jag tänkt hinna med en dansträning med. Jag funderade lite på det här med bra saker. Saker som förhöjer livskvalitén. Jag har (såklart) några personliga favoriter

1. Kyl och frys. Det räknas! Ni hade inte heller velat äta salta, torkade eller halvruttna grejer dagarna i ända.
2. Last fm. Glöm det där med användarna, njut istället av att få gammal eller ny musik serverad till dig hur enkelt som helst. Detta är kvalitét, mina vänner.
3. Synonymordböcker. Kommentar överflödig.

Jag har tänkt på en sak. Jag äger inga påklistrade ytor. Jag har inga murar, längre, dom föll för längesen. Jag har redan erkänt allt. På bloggen, i verkligheten eller på de där hittils åttahundratjugosju sidorna som ligger under strumporna och bh-inläggen i min garderob. För mig själv, för mina vänner eller bara dumpade rakt ut i etern.
Hur känns då detta att erkänna för sig själv, och i stort sett alla på jorden som skulle tänkas vilja läsa det? Jo. Det känns bra. Jag har inget att tänka på. Inget att avslöja som inte redan är erkänt på ett eller annat vis.

Stora tankar 19:25. Inlägget blir publicerat en timme senare. Shit happens.
Jag överlevde ännu en tisdag. Nu sitter jag med gitarren, och kan knappt släppa den i ens två sekunder. Vi har jävligt bra ackustik i vårt kök, måste jag säga. Allt klingar så väldigt storartat här. Kom Änglar har sällan låtit bättre ur min mun.

Vi läste bibeln idag på svenskan. En av uppgifterna till detta, var att analysera och reflektera över hur historien om hur Mose ledde israeliterna till Kanans land slutar. Jag hann en bra bit på min innan jag kom på att den, trots att jag menade vartenda ord, antagligen lät tämligen oseriös.

"Historien om sökandet efter Kanans land, slutar som så många andra med att Gud är pissed trots allas ansträngningar. Tydligen har Mose visat vantro till sin Gud någonstans vid Merivavattnen i Kadesh i Sinöknen, och Gud straffar honom genom att kort och gott säga åt honom att gå och dö på ett berg. Mose fick alltså aldrig träda in i det land han sökt i fyrtio år, och där slutar historien. Snacka om tjurskallighet! Inget bra slut alls, för vad säger det oss? Jo, "ni kan lika gärna ge upp alla era försök till något, det kommer gå åt helvete ändå."

Det är så jag säger det. Allahu akbar.

Kille 1 ~16: Alltså vad är självdistans egentligen?
Kille 2 ~16: Det är hur långt man har mellan långfingrarna när man sträcker ut armarna.

Jag vill fan gifta mig med tjuvlyssnat.se.