Dana B

Vi skulle se en film ikväll, problemet är bara att när vi kom dit såg biopubliken lite väl ung ut - så många sexåringar brukar det väl inte vara på en visning av Harry Potter? Jag tittade närmare på affischen och fick erkänna mitt misstag: jag hade tagit fel datum. Filmen skulle inte gå denna fredagen, utan nästa. Kvällens film var Ice Age (med något nummer efter - jag vet inte vilket). Faktum är att när jag läste på hemsidan inte tittade noga alls på datumet. Jag visste att på alla normala ställen hade filmen börjat visas den femtonde, och jag tyckte att det lät väl helt okej logiskt att den kom till Emmaboda några dagar senare. Men nej. I Emmaboda är vi inte några dagar efter, vi är närmare två veckor efter. Jag blir så trött. Hur kommer det sig att man efter sexton år fortfarande inte kan komma ihåg att ens hemby inte är en del av den vanliga, fungerande världen? I mitt fall tror jag att det beror på att jag är exemplariskt bra på att förtränga obehagliga vetskaper. För jag lovar, att om man la ihop alla de sätt på vilka Emmaboda är efterblivet, skulle vi hamna någonstans på åttiotalet (och det är inte alls en behaglig tanke, titta bara på svenska musikvideos från -85, inte kul).

Nu handlar det inte så mycket om bio längre, men ibland gillar jag inte att folk som inte bor här ser Emmaboda som stället Gud glömde, för det är faktiskt så att det man säger om ett ställe, säger man också om de som bor där. Och det gör att jag bara vill härifrån ännu mer - jag vill inte bli förknippad med bakåtsträvande och förfall. För hittils har detta stället aldrig gett mig en glad överraskning. Jag är sexton och har sett hur det funkar. Kanske kunde jag ändra uppfattning om det någon gång, någon enda gång, kunde förvåna mig. Men nej. I Emmaboda har vi haft samma ledning i jag vill inte ens veta hur länge, och vi kommer ha kvar den ännu längre, och ingenting kommer hända. Under flera tillfällen har jag fått ta del av hur personer på kommunhuset är experter på att vända statistik till Emmabodas fördel. "Vi betalar ut färre socialbidrag i år än ifjol", säger de och pekar på en kurva. Suck, tänker jag, det beror ju bara på att de fem pundarna som utgör skillnaden sitter inne för något nytt inbrott just i år. Men jag kan ge er lite real life-fakta: Av de kompisar jag pratat med (det blir ganska många, om man beaktar hur mycket skit man faktiskt snackar), är alla övertygade om att de inte ska bo kvar här. Ingen tänker stanna. Nu vet vi ju att några faktiskt kommer bli kvar, men det kan ju ändå kännas intressant att ingen egentligen ville. Inte när de var unga och fortfarande inte hade tänkt in en massa hinder i sina liv. Ingen. Och det säger ganska mycket mer än att jag är trött just ikväll.

Nu ni, gigantisk bild och hur lång text som helst. Hejhejhej!
Och sen ville jag bara påpeka att Emmaboda ligger i topp bland kommuner i Småland när det gäller låg arbetslöshet (för att visa en annan sida än min, då). Det är en jävla tur att Flygt, eller vad det nu heter nu för tiden, ligger i Lindås.