Fredag. Det var faktiskt lite tråkigt att sluta prao-veckan. Det må ha verkat som att world war 3 hade utbrutit mellan mig och handledaren här på bloggen, men så var det faktiskt inte riktigt. Jag hade en skitbra vecka och tror jag kanske kan ändra min uppfattning om att jag vill plugga hela livet ut. Kanske.

Det var det, det. God afton.

Jag tycker att ni ska jämföra en sak. Jämför Håkan Hellströms Båda sidor nu med Joni Mitchells original Both sides now. Och tala sedan om vilken som uttrycker mest, känns mest, och vilken version som helt enkelt är trevligast att lyssna på.
Jag för min del vet vad jag tycker: ingen känns som Hellström. Det är något speciellt där.

Publicerad kommentar:

"Kära lilla PRAO-elev (slav).
Jag skiter fullständigt i hur det går med dina danssteg, men om du fortsätter att hacka på schårnalisters stavning så vet du vad det kommer att stå i ditt omdöme efter PRAO-veckan och vad jag kommer att säga till din mentor.
Mvh Din handledare."

Detta var det ovanstående handledare först visade mig när jag kom in på redaktionen i morse. Jag har haft en trevlig dag, som ni förstår! 
Det enda jobbiga var väl bildningsnämndens konferens, som säkert hade varit tråkig nog även utan en mycket påfrestande törst som gjorde sig påmind genom att få min hals att lägga råbandsknut på sig själv någon gång under redovisningen av första halvårets bugdetplan. Dock ganska intressant att se hur det går till i sammanträden likt dessa, med viktigpettrar runt ett bord som ska bestämma om min skolgång. Det går helt enkelt till såhär att för varje punkt på dagordningen finns det en människa som babblar med monoton röst ett tag, varpå ordförande säger "kan vi föra detta till handlingarna?", och alla ledamöter säger "ja" och sen blir det nästa människas tur att prata, och sen för dom utan vidare diskussion också det till handlingarna. Mycket enkelt.

Jag vet inte riktigt hur intressant inlägget om satsumas var ... men strunt i det nu. Den delen av kvällen jag inte tillbringade med att skriva om citrusfrukter, gick åt till dans. Sista träningen innan tävling, det är alltid nånting speciellt med dom. Jag blir helt mosig i huvudet, min vid det här laget väldigt väl inbankade taktkänsla försvinner helt oförklarligt och jag snubblar i grundstegen. Man borde helt enkelt strunta i sista träningen innan tävling ... hur nu det går till.

Annars sitter jag i vardagsrummet och lyssnar till såna där typiska kvällsliga ljud. Denna lägenheten har gott om sådana. Det knakar och suckar, klickar, trampar och viner så att det är rent läskigt. Lite sådär att jag känner, att det vore trevligt med sällskap. I brist på mänskligt sådant, får jag sälla mig till min just-nu-bok, Djävulen och fröken Prym. Fast det är en jäkligt bra just-nu-bok, så det gör inte så mycket. Godnatt!

Min prao är väldigt intressant. Jag har gjort en allmän välgärning och haft rättstavningslektion med en journalist. Kan inte sitta här och tala illa om journalister när jag faktiskt har praktisk arbetsorientering på en tidning, men generellt har jag en känsla av att man egentligen inte alls måste vara speciellt språkbegåvad för att arbeta på tidningar. Ta bara snillet som skrev "man död tack vare fallande träd". Jag vet inte vem det var och inte heller för vilken tidning det var skrivet, men jag vet att det stod i stora svarta bokstäver på framsidan.
Det var kanske inte så lyckat, men hursomhelst gillar jag tidningslivet. Kan tänka att man blir ganska allmänbildad av det. Kanske inte på en vecka, men om man skulle fortsätta, alltså. Inte för att jag har några sådana intentioner.

Faktum är att mina enda intentioner just nu är att gå och hämta kvällsmat innan jag svälter ihjäl. Ciao!

Lustig rubrik? The Magnetic Fields, mina damer och herrar! Men det visste ni ju.

Så det är det jag sysslar med ikväll. Magnetic Fields, klementin med kanel och inget slår ner mig. Imorgon ska jag och kära Amanda åka in och kolla på gymnasieskolor i Kääälmar. Det är helt galet vad tiden går fort. Och tacka fan för det, förresten.

Jag filurade också lite på mitt eget huvud. Hur ofattbart lite som faktiskt får plats där. Idag har jag gått och påmint mig själv med jämna mellanrum om att jag måste ta kontakt med min praoplats - jag säger åt mig själv så strängt jag kan att "Hanna, nu glömmer du inte att ringa Östran klockan fyra". Men kom jag ihåg det? Nehej, inte det minsta lilla. Klockan halv sju ringde min handledare upp mig och frågade om jag hade lust att komma vid klockan nio på måndag. Tack snälla för att andra människor hela tiden tycks hålla reda på mitt liv åt mig.

Jag undrar en sak. Vad sysslar normala människor med en lördagskväll? Jag lyckas alltid komponera ihop de mest konstiga helgkvällar man kan tänka sig. Hittils har jag gått ut i omgångar, träffat och undvikit människor, ätit keso, lyssnat på Radiohead, och sen ended up med försök till msn-konversationer och spindelharpan. Det är inte speciellt strukturerat. Det är mitt liv. Det är så jag vill ha det. Hur vill andra människor ha sina lördagskvällar?

Idag bestämde jag mig för att jag fixar denna hösten. Bara sådär. Så jag tycker vi kör på det. Sign up today, liksom, nu fixar vi hösten. Var tvungen att skriva det för jag tycker det är en beundransvärd inställning såhär efter världens längsta tisdag. Ibland så ...

För övrigt är jag lite orolig över min grannes mentala hälsa. När jag gick upp klockan sju idag stod hon och putsade fönstret ut mot vägen. När jag kom hem stod hon fortfarande med samma trasa i handen, vid samma fönster. Antingen är hon städnarkoman, rejält psykiskt instabil eller så tar hon helt enkelt väldigt långa pauser i sitt arbete. I vilket fall som helst skulle jag råda henne att göra något åt bristen på stimulerande aktiviteter i sin vardag.

Jag högg en praoplats idag. Var stursk nog att ringa upp en av de lokala tidningarna och fråga om dom kunde tänka sig att ha en vän liten flicka på besök i en vecka. Och det kunde dom. Bra Hanna, bra.

Hittar fortfarande ingen lösning på engelskauppgiften. Hann med en danskurs emellan allt, också. Enda kruxet är verkligen ett krux: dom är tjugo tjejer och en enda modig kille. Jäkla ungar, huhu. Det är ju så viktigt för dom att vara häftigast på skolan, och då spelar man minsann fotboll, inte dansar bugg. Man lär sig fort. Du är inne, du är inte, som Jonas Gardell sa. Djungelns lag. Survival of the fittest. Välkommen till klass 1:a, vi hoppas du ska trivas!