jag flyttar
Numera finns jag alltså här. Busenkel adress. Eller okejdå, jättekrabbig adress.
annantypavdisco.blogg.se
Flytta med mig nu så jag slipper sakna er så förbannat.
Stor puss.
Willy Deville
DN deklarerade just för mig att Willy Deville är död (jag vet att jag borde läsa tidningen oftare).Willy Deville är det som ni som lyssnar på Dylan och sånt skulle lyssnat på om ni gillade mer intressanta grejer. Shit, som man säger.
Lyssna på: Mink Deville - Sportin' Life
eggs and so on
Långasjöhöns värper väldigt bra ägg. Man kan hämta dessa ägg (och en rad andra närpoducerade grejer) i en liten butik mitt ute i ingenstans, det är jättemysigt. Ibland är han som sköter ruljangsen inte där, men då finns det en behållare med en skylt där det står "tack för att du betalar här!". Fast burken med växelpengar är borta. Det var någon utböling som stal den.
the end's not near, it's here
Minst sagt sliten festivalbild, men det var någon som sa att man har sina snyggdagar... och så har man de andra jävla 362 dagarna om året. Det är sant.
Idag har vi städat klart! Och jag är tusen spänn rikare, för jag orkade sista två. Heja jag.
Jag skulle uppdaterat emmabodafestivalbloggen, såklart... men det gick inte, såklart. Eller rättare sagt: min utrustning ligger och gömmer sig någonstans hos Carolina, och eftersom jag har varit working girl osv senaste tiden har jag inte lyckats ta mig dit. Men jag ska. Och i fortsättningen ska jag verkligen försöka att inte vara världens sämsta bloggeditor. Fast nu är det ju lugnt på festivalfronten ett tag, såklart. Eller nehej, det är det kanske inte alls. På emmabodafronten, jo, men snart är det Way Out West. Det ska jag kanske (?) gå på med min familj... lugnast så, haha. Ska isåfall passa på att se sommarens sista saknade akter. Det vore fint.
life's a grim waltz and I'm to young to dance
Så stört himla fint. Jag dör lite. Förresten kan ni skymta mig, höhö. Jag har vitt linne, hästsvans och sitter längst ut i vänsterrad nummer fyra framifrån.
the cactus where your heart should be
Okej. Jag vet att det var ungefär 63981325 år sedan jag uppdaterade er. Så jävla dålig är jag ibland, förlåt. I alla fall har jag sysslat med festival de senaste fem och en halv dagarna. De första tre och en halv roade jag mig och de senaste två dagarna har jag slitit. Efter 13 timmars festivalstädning är jag fascinerad. Om man ser skräpet som människor lämnar kvar som en indikation på vad det mänskliga släktet sysslar med, blir det såhär: 1. äter (helkonstiga saker dessutom); 2. super; 3. ligger med varandra... och som Carolina sa, "och så har dom lite mens ibland också".
Imorgon ska jag jobba igen. Har så jävla ont i ryggen, men det är okej, för jag är med mina tjejer och då blir allt roligt... till och med att ta hand om andras använda tamponger. Eller okej, det är äckligt. Men vi hänger i alla fall inte läpp, vi fick ju en fin festival och allt. Om ni vill läsa mer om den kan ni kika här!
i am very happy so please hit me
papertissue x2 (igen men hallå)
teach me how to fly
Dana B
I min bubbla just nu finns föga plats för mer än mig själv, Marina and The Diamonds och piggelin. Men jag saknar Carolina och Amanda och vill ha dom här och känna så att dom är på riktigt.
Nu ska jag gå och släppa in mitt senaste biblioteksfynd i den där bubblan. Jag är aldrig ambitiös med mitt läsande med mening, det är bara töntigt, men jag har en förmåga att snappa upp titlar och författare, lägga det på minnet, kolla upp det och läsa det såfort som möjligt om det verkar intressant. Med tanke på hur mycket man läser och hör blir det en hel del. En hel del skit också. Illusionernas bok sägs vara Paul Austers starkaste, men hittils (s. 75) har den faktiskt mest tråkat ut mig. Jag har aldrig fattat grejen med tålmodigt läsande, men jag har en känsla av att det kan vara bara en dryg inledning, så jag fortsätter enträget.
Förresten, detta med Spotify. Hittils har jag inte sett reklamavbrotten som något väldigt störande, men det är inte kul att ofrivilligt få lyssna till Dover Calais mitt i ens egna, för kvällen skräddarsydda lista. Det är det inte.
you're my fashion tip, a living museum
papertissue
Jag tittade igenom mina dokument - jag har miljoner textdokument på min dator, alla börjar på "om ..." - och roade mig ett tag med ett som hette "om mig - på riktigt denna gången". Det är en lång lista med saker om mig, helt enkelt. Jag kan delge er de första sju punkterna, de ser ut såhär:
1. 70% av tiden är jag extremt förvirrad
2. jag skrattar åt folk som tar sig själva på för stort allvar (däribland mig själv)
3. jag gråter när jag blir frustrerad
4. jag avskyr prylar
5. jag är rädd för kanadagäss
6. jag kan inte se mig själv som gammal och tror inte det kommer hända
7. jag är vegetarian utan att veta varför (jag är som sagt allmänt förvirrad)
Jamen nu vet ni det. Nu ska jag springa och hämta ut biobiljetter, för ikväll ska vi faktiskt se rätt film. Inte Ice Age.
dom vi blev och dom vi ville bli
papertissue
Men okej, ny uppdatering från schkogen - här är mina highs.
1. Mina hörlurar. Ljudvolymen på datorn är på 3% och winamp ligger nånstans runt 50%, och det låter helt jävla underbart. Kvalité är min bomull, bomull, bomull...
2. Emmaboda bibliotek. All min cred, ni är fan grymma. Ni räddar min svenska sommar.
3. Torsdag kväll nästa vecka - fan vad stressigt.
4. Ida smsade och sa "jag har hittat ett bord!". Det är lite svårt att inte gå handlingarna i förväg då. Men ska jag fixa ett år till här behöver jag elda min pepp med typ... bord, och dylikt.
5. Spotify. Nu kör vi rond tre! Jag behövde vrida på det och inse att alla (och allt) har sina fel och brister. Frid på jorden och i himmelen, men jag tycker fortfarande det borde vara onödigt att hålla på med sådana tramsigheter.
it's not murder it's an act of fame
Jag tog en paus och åkte hela vägen upp till Ölands nordvästra hörn för att köra easy livin' i stuga nummer sju. Spöregn, torn av icke-fungerande engångsgrillar (tre grillar och kokt korv = inte helt okej!), promenader, böcker, trams, iskalla duschar, wonderbaum, mazariner, skratt, segelbåtar och Ted Gärdestad. Mer sommar än så blir det faktiskt knappast.
Jag skrev ett inlägg på festivalbloggen, och upptäckte på nytt hur svårt folk har för ironi. När man skriver en blogg ska man vara helseriös, skriva lite om fina prylar, nedteckna vad man gjort under dagen - oavsett hur intressanta dessa göromål må vara för utomstående - och gärna ta lite mysiga bilder. Helst ska man vara snygg också. Den ursprungliga bloggen finns knappt. Det känns lite kissigt.
now i must come back down
Dana B
Vi skulle se en film ikväll, problemet är bara att när vi kom dit såg biopubliken lite väl ung ut - så många sexåringar brukar det väl inte vara på en visning av Harry Potter? Jag tittade närmare på affischen och fick erkänna mitt misstag: jag hade tagit fel datum. Filmen skulle inte gå denna fredagen, utan nästa. Kvällens film var Ice Age (med något nummer efter - jag vet inte vilket). Faktum är att när jag läste på hemsidan inte tittade noga alls på datumet. Jag visste att på alla normala ställen hade filmen börjat visas den femtonde, och jag tyckte att det lät väl helt okej logiskt att den kom till Emmaboda några dagar senare. Men nej. I Emmaboda är vi inte några dagar efter, vi är närmare två veckor efter. Jag blir så trött. Hur kommer det sig att man efter sexton år fortfarande inte kan komma ihåg att ens hemby inte är en del av den vanliga, fungerande världen? I mitt fall tror jag att det beror på att jag är exemplariskt bra på att förtränga obehagliga vetskaper. För jag lovar, att om man la ihop alla de sätt på vilka Emmaboda är efterblivet, skulle vi hamna någonstans på åttiotalet (och det är inte alls en behaglig tanke, titta bara på svenska musikvideos från -85, inte kul).
Nu handlar det inte så mycket om bio längre, men ibland gillar jag inte att folk som inte bor här ser Emmaboda som stället Gud glömde, för det är faktiskt så att det man säger om ett ställe, säger man också om de som bor där. Och det gör att jag bara vill härifrån ännu mer - jag vill inte bli förknippad med bakåtsträvande och förfall. För hittils har detta stället aldrig gett mig en glad överraskning. Jag är sexton och har sett hur det funkar. Kanske kunde jag ändra uppfattning om det någon gång, någon enda gång, kunde förvåna mig. Men nej. I Emmaboda har vi haft samma ledning i jag vill inte ens veta hur länge, och vi kommer ha kvar den ännu längre, och ingenting kommer hända. Under flera tillfällen har jag fått ta del av hur personer på kommunhuset är experter på att vända statistik till Emmabodas fördel. "Vi betalar ut färre socialbidrag i år än ifjol", säger de och pekar på en kurva. Suck, tänker jag, det beror ju bara på att de fem pundarna som utgör skillnaden sitter inne för något nytt inbrott just i år. Men jag kan ge er lite real life-fakta: Av de kompisar jag pratat med (det blir ganska många, om man beaktar hur mycket skit man faktiskt snackar), är alla övertygade om att de inte ska bo kvar här. Ingen tänker stanna. Nu vet vi ju att några faktiskt kommer bli kvar, men det kan ju ändå kännas intressant att ingen egentligen ville. Inte när de var unga och fortfarande inte hade tänkt in en massa hinder i sina liv. Ingen. Och det säger ganska mycket mer än att jag är trött just ikväll.
Nu ni, gigantisk bild och hur lång text som helst. Hejhejhej!
Och sen ville jag bara påpeka att Emmaboda ligger i topp bland kommuner i Småland när det gäller låg arbetslöshet (för att visa en annan sida än min, då). Det är en jävla tur att Flygt, eller vad det nu heter nu för tiden, ligger i Lindås.
HER NEW DISASTER
hittad här
Jag vet att jag lovade mer text, men jag... äh. Det händer säkert nån gång, det med. Vad jag kan säga idag är följande:
a) Dagarna går för snabbt. Tanken på en ny skola i en åtminstone nygammal stad om bara lite mer än en månad är lite mer än mitt psyke vill ta emot just nu, även om Ida fick tillbringa en timme inne på McDonald's idag med att lugna mig (hon är bra).
b) Min nya förälskelse heter The Heart Strings, och ni hittar dem här!
jag kan se din gloria
det här är inte ens att ramla
gravitationen har glömt mig
och jag kommer aldrig mer att landa
Vem kunde tro att denna låten skulle bli så bra på svenska? Fin idé, fin video, fint fint fint. Sommarnätter när man kommer hem klockan 03.00 och sätter igång datorn har plötsligt fått ett soundtrack.
GOOD BYE LENIN
DDR lives on - in 79 square metres!
"Adriana wouldn't help me, they were putting up giant Coca Cola commercials outside our window and a fresh western wind was blowing around my mothers eastern money."
Jag har haft ganska kul ikväll. Underbar film.
